Harvey

Mysteriet Terrence Malick är aktuell med sin femte långfilm. Och enligt min mening har han lyckats skapa något av det mest episka jag sätt på länge. Det här är ett enastående, livsbejakande stycke bildpoesi med potential att i grunden förändra vårt sätt att förhålla oss till skönheten omkring oss, livet i sig och varandra. Det är en öppen och utforskande hyllning till allt liv på vår jord och all kärlek som finns här som är omöjlig att värja sig emot. The Tree of Life är berättad med en visuell och tematisk storslagenhet som får hjärtat att svälla och sinnena att förundras.

Läser man på filmens baksida så lyder beskrivningen om filmen som om den i princip enbart utgår ifrån och kretsar kring en liten pojke vid namn Jack, som växer i en småstad i Texas under 1950 talet, som en av tre bröder i en familjen O’Brien. Han har svårt att få rätsida på vad som är rätt och fel då modern tycks gestalta livets goda och fadern livets onda. Och det må till viss del vara filmens innehåll, men långt ifrån filmens innebörd. För mig är denna konkreta handling inte berättelsens primära ambition.

Den är så betydligt mycket mer mångbottnad än så. Även om vi inledningsvis hinner förstå att en av sönerna dör, så tar hela historien egentligen fart med ett framtidsperspektiv. Vi får se Sean Penn cirkulera runt i en oas av olika kontorsamhällen och höga skyskrapor. han är tung av minnen från sin barndom och  undan för undan börjar hans liv bläddras upp som en levande klippbok ifrån svunnen tid.

Plötsligt exploderar hela jorden och det ena fyrverkerier av abstrakta bilder avlöser det andra. Sekvenserna pendlar mellan de allra minsta till de allra största. Vi blir matade med en mosaik av visuella tagningar på alltifrån de små kärlen i ett hjärtas dunkande kammare till planetens dundrande vulkanutbrott. Plötsligt inser man att det är själva jordens uppkomst, alltså hela evolutionen som gestaltas. Tror jag iaf, eftersom vi får se hur det ena livet leder till det andra. Till o med dinosarierna får ett eget litet avsnitt i denna märkliga inledning som på ett sätt skulle kunna kännas nästan lite religiöst pretentiöst. Men själv sitter jag bara med öppen mun o stirrar fromt.

Visst, efter ett tag börjar man längta efter ett mer sammansatt sammanhang. efter människor att lära känna och engagera sig för. Och mycket riktigt bekräftas vår väntan.

Ett barn föds. Föräldrarna spelas av Brad Pitt och Jessica Chastain. den verbala Dialogen lyser förvisso fortfarande ganska länge med sin frånvaro och det vi får se är istället en slags resa från de små barnens första steg till dess de alla tre, dom här små bröderna, är vuxna nog att själva kunna springa ohindrat över tomten där de bor. Kameran är hela tiden extremt närvarande. antingen följer vi efter dom eller så befinner vi oss i antingen ovanifrån eller så nära att man ser porerna i deras ansikten. fast dom har i för sej inga så det var väl en smärre lögn.

pappan är sträng. man märker att det är viktigt för honom att uppfostra sina barn till självgående vuxna. Modern är betydligt mjukare men säger egentligen inte så mycket.  Även om samtalen mellan dessa familjemedlemmar så här långt in i filmen är i full gång så är de mest alla de små viskningarna man minns. Det kan vara viskningar från modern. ”my son, my love” det kan vara viskningar från jack ”why sholuld i be good, if he arent” Vissa citat är så slagkraftiga att man nästan vill skriva ner dom. typ ”people are waiting for their lifes to begin, but dont se that it has already started.

Filmen problematiserar vår härkomst. Vår tro på Gud. Vår bottenlösa rädsla inför döden eller förlusten av dem vi älskar. Den är på så vis stundtals ganska otäck och väcker ganska många jobbiga existensiella frågor. samtidigt som den ändå hela tiden lyckas påminna oss om att vara här o nu. om att se det vackra i tillvaron. uppskatta det vi har. det är nästan just dessa tankar som drabbar mig mest. Att jag liksom kommer på mig själv med att sitta och häpna över varje scens enorma skönhet, om det så är ett löv som faller till marken, en gardin som blåser i vinden eller molnens fantastiska formationer i skyn.

först tänker jag bara; jösses vilken vacker film, sedan slår det mig, men allt det här finns ju. kanske jag borde tänka; jösses vilken vacker värld. efteråt sitter man nästan som paralyserad och låter blicken fastna på allt möjligt omkring en, fast med en helt annan inställning till det. Ibland tror jag det är så lätt att glömma av att verkligen se allting som ett tecken på just liv.

Och även om det kanske varken är uteslutande gott eller ont, vackert eller fult, så är det ändå stort att få leva. och den känslan bar jag med mig långt efter att jag stängt av tv.

/ Amanda ML