The Future
The Future börjar en eftermiddag på en soffa. Sophie och Jason, ett trettiofem årigt par ligger i en soffa i en lägenhet någonstans i Los Angeles med varsin laptop i knät o disskuterar märkliga saker som att jason kan stanna tiden. han arbetar hemma som datasupporter o hon är danslärare.
någon dag senare kommer sophie hem o påstar att tiden är inne. Jason förstår direkt. Det är dags för dem att ta nästa steg i sin relation, o detta steg innebebär att adoptera en skadad katt. Något som enligt dem kommer att förändra deras liv för evigt. Eftersom katten kanske kommer leva med dem i 5 år innebär det att när den dör kommer de vara 40 å, och att vara 40 år är ju så gott som att vara 50, o efter 50 är livet så gott som slut. Det är en månad kvar till katten skall hämtas och enligt deras kausala slutledning så är det alltså med andra ord en månad kvar av deras fria oberoende liv.
Frågan är vad sjutton de skall göra av denna tid. Jo, de säger upp sig från sina jobb, stänger ner internet och börjar leta nya intressen. dessa intressen börjar dock separera dem allt mer ifrån varandra. jason träffar en äldre herre som säljer på honom massa konstiga antikvaritgrejer men lär honom om kärleken o livet. Gubben berättar för jason att han bara är i mitten av början på en lång relation o att det är nu, efter 4 år, som de troligvis kommer såra varann som mest. Och vid sidan av den här informationen börjar sophie, mkt triktigt att bete sig illa genom att ta ut svängarna, testa sina lustar och inleder så småningom en romans med en äldre man bakom ryggen på Jason.
När man beskriver filmen i dessa ordalag låter det kanske som vilken hollywood plott som helst. men det är det sannerligen inte. det här är en minst sagt undda o orginell film som egentligen hade passat bättre på de mer mindre, alternativa biograferna. Miranda july från you me and everyone we know (som förövrigt påminner mkt om varann) spelar hududrollen i dom båda men vad jag inte visste innan jag såg the future är att hon även skrivit och regiserat dem båda två. hon är tydligen en sån där estetiskt o kulturellt multikreativ människa. författare, manusförfattare, skådespelare, konstnär och regissör.
Hon är en faschinerande kvinna. både i hennes sätt att skapa film och hennes sätt att agera i dem. Jag liksom både gillar o ogillar henne. hon är liksom både tilltalande o avskräckande i alla hennes sceniska interventioner. . men hon väcker ett intresse och en nyfikenhet. och hon besitter verkligen förmågan att säga väldigt mkt med väldigt små medel. hennes affektionsspråk är stelt och inskränkt samtidigt som de kan uttrycka en mängd känslor.
känner man till miranda o hennes ambition att påverka och få oss tänka outside the box är detta en mind fuck som man kommer gilla. gör man det inte kommer man kanske gilla den ändå men det finns nog också stor risk att man bara kommer tycka att filmen försöker göra sig själv konstigare än vad den hade behövt vara. en sån där orginalitetspretto varning. för att den är kontroversiell är det ingen fråga om.
bara en sån grej som att den här katten som de ska adoptera inte bara syns i bild titt som tätt utan även hörs. katten pratar om hur mkt den längtar efter att de ska komma o hämta honom. Hur lycklig den kommer bli när de vill kela med honom och ge honom kärlek och omsorg.
Filmen stannar med andra ord kvar och man funderar mkt över den efter att man sett den. vad handlade den egentligen om? vad ville den egentligen säga? Det finns inget givet budskap om än något budskap alls. Det är det jag gillar. att man inte lämnas oberörd men att man för en gång skulle får använda sina reflektioner hur man vill. som en enda stor öppen fråga kring något, fast där varken frågan eller svaret är ändamålet eller syftet med filmen. Det är detaljerna.
/Amanda ML
någon dag senare kommer sophie hem o påstar att tiden är inne. Jason förstår direkt. Det är dags för dem att ta nästa steg i sin relation, o detta steg innebebär att adoptera en skadad katt. Något som enligt dem kommer att förändra deras liv för evigt. Eftersom katten kanske kommer leva med dem i 5 år innebär det att när den dör kommer de vara 40 å, och att vara 40 år är ju så gott som att vara 50, o efter 50 är livet så gott som slut. Det är en månad kvar till katten skall hämtas och enligt deras kausala slutledning så är det alltså med andra ord en månad kvar av deras fria oberoende liv.
Frågan är vad sjutton de skall göra av denna tid. Jo, de säger upp sig från sina jobb, stänger ner internet och börjar leta nya intressen. dessa intressen börjar dock separera dem allt mer ifrån varandra. jason träffar en äldre herre som säljer på honom massa konstiga antikvaritgrejer men lär honom om kärleken o livet. Gubben berättar för jason att han bara är i mitten av början på en lång relation o att det är nu, efter 4 år, som de troligvis kommer såra varann som mest. Och vid sidan av den här informationen börjar sophie, mkt triktigt att bete sig illa genom att ta ut svängarna, testa sina lustar och inleder så småningom en romans med en äldre man bakom ryggen på Jason.
När man beskriver filmen i dessa ordalag låter det kanske som vilken hollywood plott som helst. men det är det sannerligen inte. det här är en minst sagt undda o orginell film som egentligen hade passat bättre på de mer mindre, alternativa biograferna. Miranda july från you me and everyone we know (som förövrigt påminner mkt om varann) spelar hududrollen i dom båda men vad jag inte visste innan jag såg the future är att hon även skrivit och regiserat dem båda två. hon är tydligen en sån där estetiskt o kulturellt multikreativ människa. författare, manusförfattare, skådespelare, konstnär och regissör.
Hon är en faschinerande kvinna. både i hennes sätt att skapa film och hennes sätt att agera i dem. Jag liksom både gillar o ogillar henne. hon är liksom både tilltalande o avskräckande i alla hennes sceniska interventioner. . men hon väcker ett intresse och en nyfikenhet. och hon besitter verkligen förmågan att säga väldigt mkt med väldigt små medel. hennes affektionsspråk är stelt och inskränkt samtidigt som de kan uttrycka en mängd känslor.
känner man till miranda o hennes ambition att påverka och få oss tänka outside the box är detta en mind fuck som man kommer gilla. gör man det inte kommer man kanske gilla den ändå men det finns nog också stor risk att man bara kommer tycka att filmen försöker göra sig själv konstigare än vad den hade behövt vara. en sån där orginalitetspretto varning. för att den är kontroversiell är det ingen fråga om.
bara en sån grej som att den här katten som de ska adoptera inte bara syns i bild titt som tätt utan även hörs. katten pratar om hur mkt den längtar efter att de ska komma o hämta honom. Hur lycklig den kommer bli när de vill kela med honom och ge honom kärlek och omsorg.
Filmen stannar med andra ord kvar och man funderar mkt över den efter att man sett den. vad handlade den egentligen om? vad ville den egentligen säga? Det finns inget givet budskap om än något budskap alls. Det är det jag gillar. att man inte lämnas oberörd men att man för en gång skulle får använda sina reflektioner hur man vill. som en enda stor öppen fråga kring något, fast där varken frågan eller svaret är ändamålet eller syftet med filmen. Det är detaljerna.
/Amanda ML
Kommentarer
Trackback
