Kyss mig
Jag har faktiskt riktigt längtat efter att just den här filmen skall komma ut på dvd. det kändes som en film man kanske inte nödvändigvtvis behövde se på bio men samtidigt en film man inte borde missa.
Kyss mig är en svensk film i regi av Alexandra-Therese Keining men ganska många kända namn i rollerna, bland annat Krister Henriksson och Lena Endre. Dessa två spelar ett nyförälskat äldre par med vuxna barn från tidigare äktenskap som möts för första gången under deras förlovningsfest.
Mia (Ruth Vega Fernandez) kommer i sällskap med sin pojkvän Tim (Joakim Nätterqvist) som hon snart skall ingå ett präktigt borgerligt äktenskap med. Men när hon stöter ihop med Elisabeths vackra frisläppta dotter Frida (Liv Mjönes) drabbas hon av passionen som slår ner som en oväntad blixt i helt fel läge i livet. Till en början är hon skeptisk och avståndstagande och gör allt för att upprätthålla en samlad fasad. Hon är märkbart mån om att behålla sin integritet men när hennes charmiga men självupptagna far gör ett försök att få Mia att lära känna hans nya partner och hennes dotter genom att utlämna dem åt varann o medvetet låta bli att dyka upp, vilket btw till en början gör Mia, rasande, så går attraktionen till slut inte at värja sig emot.
Både Frida och Mia spelar två, på varsitt sätt otroligt starka kvinnor i 30 års åldern men eftersom Frida är betydligt tryggare i sin homosexualitet så blir hon den mest krävande i relationen. Allt ställs på sin spets och påfrestningarna kolliderar på alla håll och sätter de mesta relationerna i familjesystemen i gungning. Mias ambivalens kring hur hon bör gå till väga med alla sina förbjudna känslor blir väl ändå någonstans den primära problematiken i filmen.
Ofta tycker jag att nordisk filmer, rent generellt kan ha en tendens att öppna upp rätt svagt o segt för att i mitten hämta sej o sedan slutligen, om man har tur levera ett slut i världsklass. ett slut som skiter i hur slut borde se ut. ett slut som strejkar mot färdiga hollywood mallar. ett slut som lämnar utrymme för reflektion och eftertankar. det är precis den diskrepansen mellan vår filmindustri och den mer kommersiella amerikanska marknaden som jag gillar. det är precis just det modet och dom normbrytande tendenser som gör att jag, i min enfald, fortfarande brinner så mkt för svensk film. det märkliga är att i kyss mej som jag ju ämnad att prata om är det precis tvärtom. Här levererar öppnings scenerna, dialogen och handlingen en originalitet i världsklass och en historia man snabbt blir nyfiken på.
kemin och den romantiska dynamiken mellan Ruth och Liv fullkomligt sprakar av trovärdighet och är, framförallt inledningsvis, helt briljant gestaltad. Och med detta som utgångsläge tycker jag det är så frustrerande synd att Manuset o andra sidan är så otroligt bristfylld. Den är både överarbearbetad och överbelastad och stundtals rent krystad. Så blickarna och beröringarna säger mer än alla ord man försökt drypa den vackra kärlekshistorien med alldeles för mkt amerikansk marinad, för att tala lite metaforiskt. det de glimrande höjdpunkterna får man med andra ord helt och hållet tillskriva skådespelarna. resterande berättarteknik är mest fylld av pretentiösa, förvisso vackra men ändå överidylliska scener, ett ojämnt tempo och onödiga nödlösningar som konstruerade uppbrott. det är så synd att man tar till dessa klassiska dragplåster för det hade inte behövts. Spänningen ligger i något helt annat än de ytliga konflikter man försökt förstora upp.
Med facit i hand blir det som var tänkt att hjälpa historien snarare något som stjälper den, och en från början härligt ovanlig film resulterar tragiskt nog i något rätt vanligt.
3 svaga kaniner
/Amanda ML
Mia (Ruth Vega Fernandez) kommer i sällskap med sin pojkvän Tim (Joakim Nätterqvist) som hon snart skall ingå ett präktigt borgerligt äktenskap med. Men när hon stöter ihop med Elisabeths vackra frisläppta dotter Frida (Liv Mjönes) drabbas hon av passionen som slår ner som en oväntad blixt i helt fel läge i livet. Till en början är hon skeptisk och avståndstagande och gör allt för att upprätthålla en samlad fasad. Hon är märkbart mån om att behålla sin integritet men när hennes charmiga men självupptagna far gör ett försök att få Mia att lära känna hans nya partner och hennes dotter genom att utlämna dem åt varann o medvetet låta bli att dyka upp, vilket btw till en början gör Mia, rasande, så går attraktionen till slut inte at värja sig emot.
Både Frida och Mia spelar två, på varsitt sätt otroligt starka kvinnor i 30 års åldern men eftersom Frida är betydligt tryggare i sin homosexualitet så blir hon den mest krävande i relationen. Allt ställs på sin spets och påfrestningarna kolliderar på alla håll och sätter de mesta relationerna i familjesystemen i gungning. Mias ambivalens kring hur hon bör gå till väga med alla sina förbjudna känslor blir väl ändå någonstans den primära problematiken i filmen.
Ofta tycker jag att nordisk filmer, rent generellt kan ha en tendens att öppna upp rätt svagt o segt för att i mitten hämta sej o sedan slutligen, om man har tur levera ett slut i världsklass. ett slut som skiter i hur slut borde se ut. ett slut som strejkar mot färdiga hollywood mallar. ett slut som lämnar utrymme för reflektion och eftertankar. det är precis den diskrepansen mellan vår filmindustri och den mer kommersiella amerikanska marknaden som jag gillar. det är precis just det modet och dom normbrytande tendenser som gör att jag, i min enfald, fortfarande brinner så mkt för svensk film. det märkliga är att i kyss mej som jag ju ämnad att prata om är det precis tvärtom. Här levererar öppnings scenerna, dialogen och handlingen en originalitet i världsklass och en historia man snabbt blir nyfiken på.
kemin och den romantiska dynamiken mellan Ruth och Liv fullkomligt sprakar av trovärdighet och är, framförallt inledningsvis, helt briljant gestaltad. Och med detta som utgångsläge tycker jag det är så frustrerande synd att Manuset o andra sidan är så otroligt bristfylld. Den är både överarbearbetad och överbelastad och stundtals rent krystad. Så blickarna och beröringarna säger mer än alla ord man försökt drypa den vackra kärlekshistorien med alldeles för mkt amerikansk marinad, för att tala lite metaforiskt. det de glimrande höjdpunkterna får man med andra ord helt och hållet tillskriva skådespelarna. resterande berättarteknik är mest fylld av pretentiösa, förvisso vackra men ändå överidylliska scener, ett ojämnt tempo och onödiga nödlösningar som konstruerade uppbrott. det är så synd att man tar till dessa klassiska dragplåster för det hade inte behövts. Spänningen ligger i något helt annat än de ytliga konflikter man försökt förstora upp.
Med facit i hand blir det som var tänkt att hjälpa historien snarare något som stjälper den, och en från början härligt ovanlig film resulterar tragiskt nog i något rätt vanligt.
3 svaga kaniner
/Amanda ML
Kommentarer
Trackback
