Harvey

Jag hade extremlåga förväntningar när jag satte mig i biosalongen för att se den här filmen och kände på mig att det skulle bli en riktig pers.

Jag önskar nästan att jag hade haft rätt, att den verkligen hade varit så där pinsamt klychigt överpretentiös som man hade föreställt sig för då hade jag kunnat håna den och såga den precis som alla andra kritiker troligtvis kommer att göra. men faktum är att jag lipade som ett litet barn till gripande sekvenser och kom på mej själv med att småle till ungdomskärleks "dravlet".

Jag hade rätt i den bemärkelsen att det verkligen är ett förutsägbart romantiskt klichéspäckad drama men jag hade fel om det tomma innehållet. Jag tycker faktiskt att den håller kvalité. Både i skådespelarinsatser, dialog och bildspråk.

Huvudrollsinnehavaren är Hannah Montana skådisen, Miley Cyrus, jag har aldrig sett henne varken i dom eller i något annat så jag har inte så mycket att jämföra med men jag tycker ändå att hon gör ett bra jobb. Visst det blir lite pluta-med-läpparna-och-hoppas-att-jag-är-snygg-i-kameran-nu känsla ibland men i det stora hela spelar hon faktiskt både trovärdigt och underhållande.

Andra kända namn är Greg Kinnear som spelar hennes far och det är så filmen inleds. Ronnie och hennes supercharmige bror som man nog kommer få se mer av i framtiden åker ut emot havet med sin mor för att tillbringa hela sommaren tillsammans med deras frånskilde far som de inte har sett på 2 år. lillebrodern och fadern hittar tillbaka till varann direkt medans Ronnie är uppenbart besviken och tvär emot honom. Man får egentligen ingen riktig klarhet om varför han dragit sig undan men man märker snabbt att det ändå är en bra pappa som saknat sina barn.

Ronnie är mitt inne i sin värsta ungdomsrevolt period där hon tycks opponera sig emot allt som hennes föräldrar tycker att hon borde vara och göra. Egentligen inte för att enbart provocera utan mer som någon slags markering om att kom inte och tro att ni kan bestämma över mig och mitt liv attityden. Men under hennes hårda yta döljer sig en öm, skör liten flicka som sover nere på stranden för att vakta sköldpaddsägg emot tvättbjörnar och som när det väl kommer till kritan inte alls vill dricka alkohol. Hennes största motstånd tycks ligga i att hon vägrar spela piano trots att hon omnämns som en stor talang och dessutom kommit in på nåt välryktat musikcollage. Detta givetvis föräldrarnas stora uppgivenhet givetvis.

Men den sommaren som Ronnie först mest försöker kämpa med att rent tidsmässigt bara uthärda överraskar henne ändå med nya uppenbarelser och omvälvningar på många sett. 

Störst inverkan får en av de coolaste beachbollspelande killarna på stranden som lagt märke till henne ända sedan hennes första kväll i den lilla kustorten. Han försöker envist febrilt men ändå charmigt visa sitt intresse, men Ronnie är till en början avvisande. Dom är egentligen väldigt omaka och hon tycks inte lita på hans player image men efter ett tag så släpper hon sina hämningar och kärleken blommar ut på allvar. Detta gör att hon vågar och vill närma sig både fadern och pianot igen.

Det sker hela tiden små mer eller mindre onödiga och ospännande saker i deras vardag som man får följa och trots att jag ju egentligen var väldigt trött så satt jag vaket och iakttog varje liten episod med ett intresse som jag nästan skämdes för. Handlingen slutar egentligen aldrig helt att engagera men någonstans där i mitten av filmen blir allt lite för bra för den här typen av genren så det kommer ju inte som någon chock när man börjar ana att fadern har en hemlighet.

Och mer än så vill jag egentligen inte avslöja om vad jag tycker om den heller men jag blir ju så illa tvungen att förr eller senare komma fram till detta betygstadiet. Att ge den här filmen tre kaniner blir väl lika skämmigt som att erkänna att typ Titanic är den bästa film man sett, men jag får väl sätta på mej dumstruten då och stå för mitt subjektiva tycke.

För er som kommer se den här filmen tror jag nämligen det är viktigt att man liksom acklimatiserar sig med hela konceptet och inte bara bestämmer sig för att stå utanför. Inte skratta åt utan med. Lite som man får tänka när man ser Mamma Mia ungefär. Äh, ge den en chans helt enkelt! 

/Amanda ML