Invictus - de oövervinnerliga
Många utmärkelser o nomineringar bla två oscars
Filmen är en baserad på den sanna historien om Nelson Mandelas första tid som president efter 27 år i fängelse.
Nelson själv skall tydligen fått förfrågan om vem han ansåg skulle spela rollen som sig själv o ryktet säger att han direkt skall ha sagt; Morgan Freeman. Och så blev det också. Den andre sympatiske huvudrollsinnehavaren spelas väldigt trovärdigt av den enligt mig något underskattade Matt Damon.
Clint Eastwood som regisserat filmen har inte helt oväntat valt att fokusera på mandelas sammarbete med lagkaptenen för Sydafrikas rugbyteam i en förhoppning om att visa hur han ville ena sin nation i den basala samhörighet man kan känna i sportens anda. Man följer alltså å ena sidan mandelas strategiska, politiska plan om den framtida regnbågstaten och rugbylagets springboks hopp om att ta sig vidare i Rugby VM.
Det här är ju i mångt o mycket en hyllning till Nelson mandela i sig, som det legendariska, politiska geni han var vilket gör att jag tycker det är lite synd att halva filmen ändå fokuserar på manliga bröl o inzoomade muskler på fotbollsplanen. Därav blir den på ett sätt ganska ojämn att följa med i för ena stunden är scenerna så starka att håret nästan reser sig o ögonen fylls med tårar o i den andra stunden känns det som om man sitter o tittar på vilken klassisk amerikansk rugbyfilm som helst.
Visst finns det en tanke bakom alla dessa scener, framförallt i att höja spänningsfaktorn, men det blir ändå lite väl pretentiöst ibland med tanke på att rugbyn ju egentligen bara är ett medel i strävan efter att föra befolkningen samman genom försoning o förlåtelse.
Jag njuter otvivelaktigt mest så fort man får se Freeman i bild o hans sätt att gestalta denne man genom sitt helt och hållet magnifika skådespeleri. Det är som om han spelar Nelson Mandela bättre än Nelson Mandela själv. Och det är ingen lätt roll. Man kan inte göra annat än att bara luta sig tillbaka o njuta av denna prestation.
Dessutom är det så rörande att se hur omänskligt genomgod han är mot allt o alla o om man inte vet så mkt om denne man sedan förr så borde den här filmen ligga högst på allas jag-måste-se lista. Det finns en hel del visa ord o storslagna citat att lägga på minnet o dessutom en del allmän fakta om mandelas mer privata liv i sig. Den är alltså båda allmänbildande, intressant, gripande och jag erkänner att rugbymatcherna är ganska spännande dom med.
/Amanda ML
Filmen är en baserad på den sanna historien om Nelson Mandelas första tid som president efter 27 år i fängelse.
Nelson själv skall tydligen fått förfrågan om vem han ansåg skulle spela rollen som sig själv o ryktet säger att han direkt skall ha sagt; Morgan Freeman. Och så blev det också. Den andre sympatiske huvudrollsinnehavaren spelas väldigt trovärdigt av den enligt mig något underskattade Matt Damon.
Clint Eastwood som regisserat filmen har inte helt oväntat valt att fokusera på mandelas sammarbete med lagkaptenen för Sydafrikas rugbyteam i en förhoppning om att visa hur han ville ena sin nation i den basala samhörighet man kan känna i sportens anda. Man följer alltså å ena sidan mandelas strategiska, politiska plan om den framtida regnbågstaten och rugbylagets springboks hopp om att ta sig vidare i Rugby VM.
Det här är ju i mångt o mycket en hyllning till Nelson mandela i sig, som det legendariska, politiska geni han var vilket gör att jag tycker det är lite synd att halva filmen ändå fokuserar på manliga bröl o inzoomade muskler på fotbollsplanen. Därav blir den på ett sätt ganska ojämn att följa med i för ena stunden är scenerna så starka att håret nästan reser sig o ögonen fylls med tårar o i den andra stunden känns det som om man sitter o tittar på vilken klassisk amerikansk rugbyfilm som helst.
Visst finns det en tanke bakom alla dessa scener, framförallt i att höja spänningsfaktorn, men det blir ändå lite väl pretentiöst ibland med tanke på att rugbyn ju egentligen bara är ett medel i strävan efter att föra befolkningen samman genom försoning o förlåtelse.
Jag njuter otvivelaktigt mest så fort man får se Freeman i bild o hans sätt att gestalta denne man genom sitt helt och hållet magnifika skådespeleri. Det är som om han spelar Nelson Mandela bättre än Nelson Mandela själv. Och det är ingen lätt roll. Man kan inte göra annat än att bara luta sig tillbaka o njuta av denna prestation.
Dessutom är det så rörande att se hur omänskligt genomgod han är mot allt o alla o om man inte vet så mkt om denne man sedan förr så borde den här filmen ligga högst på allas jag-måste-se lista. Det finns en hel del visa ord o storslagna citat att lägga på minnet o dessutom en del allmän fakta om mandelas mer privata liv i sig. Den är alltså båda allmänbildande, intressant, gripande och jag erkänner att rugbymatcherna är ganska spännande dom med.
/Amanda ML
Kommentarer
Trackback
