Harvey

Det här är ett gripande drama om kärlek och kanske framför allt följderna av utebliven kärlek i olika dimensioner. Den är baserad på romanen Push: A Novel skriven av Sapphire 1996. Handlingen utspelar sig således 1987 i slumområdet Harlem i New York där vi får lära känna en svart, kraftigt överviktig 16 år gammal tjej som kallas Precious, och det är hennes oändligt eländiga levnadsförhållanden som skildras, med en far som våldtar henne och en mor som utsätter henne för systematisk såväl psykisk som fysisk misshandel. Stämningen är stundom så övergripande mörk och tröstlös att man nästan mår illa, bokstavligt. Ironiskt nog spyr Precious, gravid med barn nr 2 (efter faderns våldtäkter) i början av filmen efter att ha stoppat i sig en "box" friterad kyckling som hon snott när hennes mamma vägrat henne pengar till mat. En scen som satte ord på hela min oidentifierbara avsmak inför hela den rådande misären.

Men filmen är inte enbart socialt motbjudande utan hyser även hopp om individens förmåga att det, trots stigmatiserade omständigheter och vad man bär med sig i bagaget, faktiskt är möjligt att gå vidare i livet genom reflektion och kunskap och kanske framför allt genom att tro på sig själv. Det kommer nämligen en vändpunkt för Precious när hon får möjlighet att börja i en ny skola där hon äntligen får träffa en empatisk, medmänsklig människa, hennes lärare som plötsligt ser och värdesätter Precious och dessutom engagerar sig i hennes liv och framtidsutsikter.

Filmen är egentligen inget storartat uppvaknande, man har sett de här grymma miljöerna och uppväxtförhållandena om människor i samhällets bottenskikt skildras förut. Det finns heller inget revolutionerande budskap. Men det är en sann, realistisk historia som berör och känns i hjärtat. Den visar verkligen på hur vårt jag alltid  formas som en produkt av det förflutna men att det går att slå sig fri från gamla, kränkande mönster.

En förutsättning, för mig i alla fall, för att en film skall bli just en bra film är att man skall tro på det man ser -Och det gör man verkligen här. Dels p.g.a en dokumentärartad berättarteknik om en rå men ack så verklig vardag och dels p.g.a fantastiska skådespelarprestationer. Inte ens Mariah Carey´s gästspel rubbar trovärdigheten.

Utifrån den ståndpunkten skulle jag vilja ge filmen en femma men det finns två anledningar till att den inte förtjänar det. Dels för att den på ett plan blir lite poänglös. Att konstatera att många, svarta, segregerade människor utanför samhället, i synnerhet i USA, lever ett orättvist liv, blir rätt meningslöst om man inte vågar penetrera frågan; varför? Och för det andra saknar den ett bra soundtrack, vi vet ju alla vilken magisk inverkan musik kan ha i relation till det vi ser. Så slutgiltigt betyg blir alltså 4 kaniner.

/Amanda