Nine

Med så många kända skådespelare i en och samma film är förväntningarna höga. Fler garanter på att resultatet ska bli bra. Bland skådespelarna och produktionsteamet finns minst 12 Oscarsvinnare. Alla dessa bitar kommer garantera att det på förhand finns ett stort intresse för filmen och att även många kommer se filmen för att se just sin favorit. Men när så många stjärnor ska få plats inom samma två timmar blir det trångt om utrymmet. Karaktärerna blir grunda och stereotypa. De får inga egna liv utan fyller bara ett syfte för att berätta något i en scen och sedan försvinna ur historien.

Denna musikal om Guido Contini bygger på boken bakom Broadwaymusikalen som i sin tur bygger på Fellinis 8 1/2. Detta är en hyllning till filmen men också till Fellini och hans filmer. Att denna film heter Nine beror på att 8 1/2 var Fellinis nionde film. Lite väl långsökt tycker jag, eftersom det egentligen inte har något med denna film att göra. Satt länge och försökte räkna huvudrollerna för att se om de var nio men fick dem varje gång till åtta. Guido och hans sju kvinnor. 

Vi möter Guido dagarna innan hans nya film ska börja produceras. Problemet är att han ännu inte vet vad den ska handla om. Han söker tröst hos kvinnorna i sitt liv. Både i tanken och i livet. Han träffar sin fru, sin älskarinna, sin beundrare, förtrogna och musa. Han tänker på sin döda mamma och horan han vurmade för som barn. Varje kvinna har i filmen tilldelats sitt eget musikalnummer. Ett nummer som visar vilken roll de spelat i den store Guidos liv. Självklart ska musiken och framförandena vara centrala i en musikal, men här har man tappat allt mellan de olika numrena. Det känns som jag tittar på musikvideos. Och precis som de flesta musikvideos är det centrala den kvinnliga skönheten och kvinnan som en roll. Här finns inga riktiga kvinnor bara olika roller kvinnor ska spela. Honn ska antingen vara mamman, förförerskan eller helgonet. Aldrig en person med en riktig personlighet. Bara yta och en stämpel. Man vill spegla Fellinis Italien men har fallit i fällan för Berlusconis tutttv. Till skillnad från Rob Marshalls förra musikal, Chicago, där historien förstärktes och lyftes fram av musikframträdandena, har man här helt enkelt nöjt sig med dem. Förlitat sig på att så många stjärnor som möjligt är en genväg till en garanterad succé.

/Eva 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0