Harvey

Sandra Bullock slog igenom i actionfilmen Speed 1994 och har ju nu belönats med en Oscarstatyett för bästa kvinnliga huvudroll för sin insats som Leigh Anne Touhy i The Blind Side. Så jag tänkte att det kunde vara lite extra kul att se just henne i en film nu. Jag tänkte också att hon brukar komma till sin rätt och vara ganska kul i romantiska komedier som tex the proposal, Jag tänkte också att filmen verkade ganska kul i sig. Men såhär med facit i hand så tänkte jag helt enkelt väldigt väldigt fel.

Det är synd för den börjar lovande. Roliga repliker och det där härliga minspelet som är så typiskt för Bullock. Hennes karaktär, Mary Horowitz är en väldigt säregen men supersmart och extremt pratglad korsordstillverkare som till en början är sådär charmigt udda och konstig utan att det blir för överspelat och tillgjort. Men precis som hennes liv förändras efter att hon skall på en påtvingad blind date på hennes föräldrars initiativ så förändras också hela marys personlighet och därav också den övergripande känslan för filmen eftersom hon ju är handlingens medelpunkt. Mannen hon skall träffa heter Steve, och det räcker ju med att upprepa filmens titel för att förstå vart handlingen sedan är på väg. All about Steve helt enkelt.

Steve spelas förövrigt av Bradley Cooper som vi minns från Baksmällan och vars medverkan också gav ett hopp om en underhållande rulle. Men det charmiga hos Mary blir plötsligt bara hysteriskt och hennes till en början små skrattframkallande egenheter tröttnar man på lika fort som Steve verkar göra. Han blir till och med rent av skrämd av hennes fruktansvärt intensiva uppvaktning.

Hon blir så betagen att hon gör ett helt korsord om bara Steve typ ”vad är Steves ögonfärg, vad har Steve för bil” o.s.v vilket leder till att hon får sparken från tidningen som tidigare producerat hennes bidrag. Detta ser hon dock bara som ödets tecken på att hon istället enbart borde följa med o stötta Steve i hans jobb istället. Han är kameraman åt reporten åt hartman huges, filmens kanske roligaste snubbe, men också den elakaste. Steve försöker ju nämligen ganska omgående göra klart för mary, vänligt men bestämt, att hon inte bara kan dyka upp helt oannoncerat överallt där han befinner sig i tjänst och att han inte är intresserad av fler dejter. Hartman har dock lurat i Mary, mest för att jävlas med sin kompanjon verkar det som, att Steve p.g.a rädsla för den sanna verkliga kärleken kommer att agera som om han inte giller mary vilket Mary givetvis blåögt går på. detta missförstånd är väl än av de få relativt roande sekvenserna i filmen då Mary blir gladare och gladare ju taskigare grejer Steve slänger ur sig.

Det blir egentligen inte kärleskfullare än så och om jag tex jämför med Bounty Hunter som också var en ganska menlös film så räddade ju samspelet mellan Aniston och Butler och det klassiska kärlekstemat ändå intresset för filmen men den kemin och de skådespelarinsatserna är helt obefintliga i All about Steve. Slutet vill jag inte ens prata om. Det är så patetiskt befängt och rakt igenom brutalfånigt att jag nog skrattade av ren frustration. Eller så skrattade jag nog säkert av glädje för att den snart var slut.

Jag hade helt enkelt jättesvårt för Mary, som förvisso var ett verbalt geni, men totalt socialt obegåvad på ett sätt som regissören ändå verkade försöka framställa som något gulligt. Enligt mej helt förgäves.

Filmen är väl också tänkt att visa på nån form av moralkaka om att våga vara annorlunda och att de som inte accepterar dessa goda men missförstådda människor förr eller senare kommer att straffas men detta budskap kommer inte heller till sin rätt. För i så fall förstår jag liksom inte grejen, eftersom det ju är Mary som missförstår alla andra och inte tvärtom. Jag kände i alla fall ingen som helst sympati i hennes naiva godtrogenhet utan störde mig mest på hela hennes identitet vilket uppenbarligen inte ens en oscarkandidat som Sandra Bullock kunde komma undan med. 

Men vem vet, alla kanske inte tänker som jag o Steve.