Drottningen och jag
Ett filmporträtt av Irans drottning, Farah Diba, som tillsammans med sin make, shahen av Iran, tvingades fly landet för 30 år sedan i det som benämns den islamiska revolutionen. Det var då Khomeni blev den som tog över makten från Shahen.
Regissören är även hon exiliranier. I revolutionen kämpade hon mot kungahuset för att det var odemokratiskt och för att man avrättade människor. Efter revolutionen blev det inte bättre och hon tvingades fly och bor numer utanför Stockholm.
En dag kom ett brev, börjar filmen. Det var Farah Diba som nappade på att ställa upp i filmprojektet och bjöd in Nahid till sin lägenhet i Paris där intervjuerna påbörjas.
Men, mitt i arbetet låter Farah Dibas sekreterare meddela att det inte blir någon fortsättning på filmandet - de skulle ses på den kyrkogård där Farah Dibas dotter är begravd. Han ber dem sluta filma genast, packa ihop utrustningen och ge sig av. Hans efterforskningar har avslöjat Nahids bakgrund och med vetskapen om den vill inte längre Farah Diba ställa upp i projektet.
Nåväl, det blir mer film och vi får en historia vars syfte förändras under den tid vi får vara med. Det som 1979 var klar polemik såvitt man kunde se blir med tid, kunskap och ålder här ett samtal där båda sidor får komma till tals. Ett möte mellan två kvinnor som flytt sitt land, ett land de älskar och gärna skulle återvända till under rättvisa förhållanden. Och det är ett samtal som tillåter att tycka om en kunglig person utan att tvingas acceptera de epitet och traditioner som följer en drottning.
Filmen är spännande tack vare sin metamorfos under projektets gång och ger dessutom en annan typ av uppmärksamhet åt Iran än vi vanligtvis ser. Jag ger den fyra starka kaniner.
/Anders
